Äntligen Hemma

Äntligen hemma... ja, det är både en långkörare på tv och en skön känsla efter några dagar med andan i halsen och darrande nerver. Edwin har varit sjuk och vi har varit inlagda på sjukhus. I ett isoleringsrum. Aldrig har man väl velat vara sjuk så gärna, om man hade fått byta plats.

Nu ska jag väl inte överdramatisera den här texten, han har ju inte fått en obotlig sjukdom, men en kraftig förkylning med andningspåverkan räcker gott för att man ska bli orolig. Det var i helgen, på lördagen det började rinna från hans näsa. Han hade varit lite gnölig på natten, men inte så farligt ändå. Under veckan hade han inte heller varit sitt vanliga jag, lite kinkig, men det är ju svårt att veta vad som är vad, helst när tänderna spirar och gror. Lördagsnatten  blev ingen höjdare, inget var bra och han kunde inte sova. Bara grät och ålade runt. På söndagen hade han feber och det rann från näsan och han var tät. På kvällen var han helt slut, han bara satt stilla i våra knän. Inte alls likt honom.

På natten började det om igen. Han ålade runt och smågrinade. Hans andning lät verkligen ansträngd. Hela hans lilla kropp rörde sig när han andades. Magen fick hjälpa till att trycka ut luften. Klockan tre ringde jag sjukvårdsupplysningen och hon tyckte att vi skulle åka in till akuten, vilket vi gjorde. När vi kom dit kollade dom hans syresättning, vilken var nedsatt, och han fick inhalera adrenalin. Då lättade det en stund. Vi fick sen installera oss på barnavdelningen på isoleringsrum för att inte smitta andra. Dom tog lite prover, bland annat RS-virus och fågelinfluensan. Men de svar vi fått visar att det var negativt.

Under måndagen fick han inhalera varannan timme för att underlätta andningen. Dom försökte sätta en nål i hans arm ifall dom skulle behöva ge honom någon medicin, men det gick inte, för hans runda goa armar och ben dolde effektivt alla vener. Både sköterskor och narkospersonal kom och försökte sticka honom medan jag fick hålla fast honom. Han skrek så mycket han orkade, och andades ansträngt hela tiden. Under två - tre timmar kom och gick personal och försökte göra saker; sticka honom, inhalera och sätta dit en sond i näsan. Stackarn var helt knäckt av allting. Jag tyckte så synd om honom så det finns inte! Hela dagen satt jag och höll emot tårarna, men vid halv fem kände jag att nu får det vara bra ett tag. Han måste få vila. Han hade ju inte sovit på hela natten, bara 2 timmar på morgonen och knappt ätit något. Han var som en liten trasa i min famn.



Sen så måste man ju också borsta tänderna!



På kvällen åt han äntligen lite välling, och för en stund orkade han charma personalen med leenden och skratt. Man måste ju var lite trevlig! Sen på kvällen och till natten fick han sova med en c-pap, en andningsmask för sin näsa. Han tyckte verkligen inte om det, men han var så trött och så var det nog lite skönt att slippa kämpa så för att kunna andas så han sov med den till 2 på natten och resten av natten utan. På tisdagmorgon var han mycket piggare. Vi fick stanna en natt till för att se så att allt var okej, så igår onsdag fick vi åka hem. Idag har han varit mer lik sig själv. Skrattat och busat och lekt, dock med en flod av snor och dreggel, men vad gör väl det! Nu ska bara medicinen verka och sen ska allt bli bra har jag bestämt!

Det är såna här gånger man är glad att man bor nära ett sjukhus. Tyvärr så har jag ju just barnavdelningen på Skellefteå Lassarett varit nedläggningshotad. Det är inte det att den inte behövs, tvärtom, utan för att det ska sparas pengar såklart. De senaste somrarna har avdelningen varit stängd några veckor, och jag lider verkligen med de föräldrar som har barn som måste vistas långa perioder på sjukhuset, och sommartid måste åka ner till Umeå. Hur skulle det ha varit bara de här stackars dagarna? Tanken på att en av jag och Johnny inte skulle kunna vara med Edwin känns ju helt konstig. Det går ju inte att pendla mellan jobb och sjukhus 13 mil bort varje dag. Nä Levi Bergström och alla andra "duktiga" pampar som sitter och leker med våra pengar inom sjukvården, välkommen till verkligheten och se vilka prioriteringar som är viktiga att göra. Barn och äldre ska ha nära till omvårdnad, men sen om jag som vuxen måste åka till Lycksele eller Umeå för att operera knät eller liknande, vem bryr sig?!

Over and out, vi höres! Snart dags att äta blomkålsgratäng! Mums!

Sofia


Kommentarer
Postat av: Camilla

Oj oj..stackars liten, men skönt att det går åt rätt håll,, hoppas han piggar på sig! krama han från mig=) kram på er alla tre..:)

2009-10-01 @ 22:08:55
URL: http://lillcamme.blogspot.com
Postat av: Emma

Hahaha men kanske inte schysst men när jag tvärkollade på bilderna trodde jag de va världens snorblobba som va där innan jag såg att de va tejp.haha oj oj knas :)

2009-10-02 @ 12:37:23
Postat av: Christina

Ååååh, me like. En politisk blogg blev det!

2009-10-05 @ 19:12:07
Postat av: Christina

Jag bara äääälskar bloggar som alltid är up to date och gå-på-iga!

2009-11-06 @ 12:45:06
Postat av: johanna

Hur går det? Fick sms:et, vad är det som gäller nu andning, blödning, chock eller har det börjat lacka mot jul. Längtar efter dig......ler.

2009-11-17 @ 22:05:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0