Spindelkvinnan
Nej, jag har inte blivit besatt av superhjältar men jag skulle verkligen behöva en just nu!!! Det är inte lätt att vara hemma själv när man har ett monster i tv-rummet. Eftersom man gör så gott man kan, räddade jag först Edwin ut i hallen innan jag försökte få min vapendragare Mona att omringa och eliminera odjuret.
Jag pekade och tjoade, men Mona trodde det var en rolig lek och försökte hoppa på mig. Gick inte så bra.... Odjuret rörde sig planlöst över golvet, men jag såg hela tiden till att ha fri väg ut ur rummet. Plötsligt vände odjuret om och kröp under mattan. Eftersom jag hade på mig mina Crocs tog jag mod till mig och med ett tjut hoppade jag två gånger på mattan och sprang ut ur rummet med Mona efter mig. Edwin satt i babysitterna och tittade på mig och skrattade. Han har ingen modig mamma när det kommer till spindlar...
Så nu sitter jag här i gröna rummet och undrar hur det står till där inne i tv-rummet. Dörren har varit stängd sedan den fruktansvärda händelsen och jag tänker då inte gå in dit innan Johnny kommer hem! Inget Dr. Phil med andra ord idag. :
)
Jag vet inte om den dog och ligger under mattan eller om den har sprungit iväg någon annanstans. Huvva! Det är ju ännu värre om man inte hittar den, för då vet man ju aldrig när den kan anfalla, på kvällen, i mörkret.... Men ett tv-fritt liv är väl inte så dåligt det heller....tror jag.
Jag vet verkligen inte varför jag är så rädd för spindlar. Det bara kryper i hela mig och jag får hjärtklappning när jag ser dom, helst om dom rör sig. Det går bättre när dom är ute, men inne, i mitt hus, nej tack! Det är inte meningen att de ska bo med oss. Jag hoppas verkligen inte att Edwin blir ett sånt barn som samlar på småkryp i burkar och kartonger och kommer och ska visa upp det för mig. Det kommer inte att gå. Då får jag nog införskaffa en defibrillator som Johnny kan återuppliva mig med lite nu som då.
Nåja, fortsättning följer. Hjälp!!!!
Sofia
Jag pekade och tjoade, men Mona trodde det var en rolig lek och försökte hoppa på mig. Gick inte så bra.... Odjuret rörde sig planlöst över golvet, men jag såg hela tiden till att ha fri väg ut ur rummet. Plötsligt vände odjuret om och kröp under mattan. Eftersom jag hade på mig mina Crocs tog jag mod till mig och med ett tjut hoppade jag två gånger på mattan och sprang ut ur rummet med Mona efter mig. Edwin satt i babysitterna och tittade på mig och skrattade. Han har ingen modig mamma när det kommer till spindlar...
Så nu sitter jag här i gröna rummet och undrar hur det står till där inne i tv-rummet. Dörren har varit stängd sedan den fruktansvärda händelsen och jag tänker då inte gå in dit innan Johnny kommer hem! Inget Dr. Phil med andra ord idag. :
) Jag vet inte om den dog och ligger under mattan eller om den har sprungit iväg någon annanstans. Huvva! Det är ju ännu värre om man inte hittar den, för då vet man ju aldrig när den kan anfalla, på kvällen, i mörkret.... Men ett tv-fritt liv är väl inte så dåligt det heller....tror jag.
Jag vet verkligen inte varför jag är så rädd för spindlar. Det bara kryper i hela mig och jag får hjärtklappning när jag ser dom, helst om dom rör sig. Det går bättre när dom är ute, men inne, i mitt hus, nej tack! Det är inte meningen att de ska bo med oss. Jag hoppas verkligen inte att Edwin blir ett sånt barn som samlar på småkryp i burkar och kartonger och kommer och ska visa upp det för mig. Det kommer inte att gå. Då får jag nog införskaffa en defibrillator som Johnny kan återuppliva mig med lite nu som då.
Nåja, fortsättning följer. Hjälp!!!!
Sofia
Kommentarer
Trackback
